Summera 00-talet

Igår kollade jag på Schyfferts "90-talet - ett försvarstal" och jag funderar över en reflektion han gör där. Den... där han kommer från en uppväxt med total avsaknad av underhållning. När jag får 70-talets TV-tablå uppläst för mig sådär... på TV... slår det mig hur fullkomligt dränkta vi är i underhållning idag.

Att vi är fullkomligt marinerade.

Upptagna av interaktion via gränssnitt... eller med konsumtion av berättelser.

Jag tänker att sagorna som berättas för oss fyller fortsatt den funktion... som sagor och berättelser alltid gjort.

Alltså. Som ett sätt att lära oss om livet och verkligheten... så att vi enklare ska kunna navigera i den.

Alltså. Att berättelserna blir någon slags kartor som hjälper oss "förutse" och tolka skeenden.

Den stora fördelen är att så många är med och deltar i skapandet av de där berättelserna.

Jag tror det är viktigt att så många som möjligt bidrar till att skapa berättelser som stämmer överens med "verkligheten"... så att så många nyanser som möjligt täcks in.

Utvecklingen av kulturen

Den här grafen visar hur mycket av utvecklingen av konst och kultur som finansieras av någon form av budget - den gröna tårtbiten... och hur mycket av utvecklingen som sker tack vare att människor jobbar ideellt... och "skänker" eller "riskerar" oavlönat arbete - den rosa biten.

Så här ser det ut på alla kulturområden.

När jag jobbade som kulturbyråkrat med uppdrag att fördela pengar samlades vid ett tillfälle alla kulturbyråkrater i landet. Vid middagen sa jag "Det är tur vi har a-kassan... annars skulle vi inte ha någon kultur i det här landet"

Det blev lite tryckt stämning. Kulturbyråkrater och kulturpolitiker vill gärna leva i föreställningen att de är deras pengar och deras beslut som utformar ett kulturområde.

Därför är det uppfriskande när den här trenden bryts... och VD:n för Svenska Filminstitutet går ut i ett pressmeddelande och säger "Utvecklingen av den svenska dokumentärfilmen bygger helt på att människor i det här landet är beredda att jobba gratis"

Alltså. "Risken" att experimentera, bryta ny mark och utveckla den svenska dokumentärfilmen... bygger helt på enskilda människors lust att riskera sin privata ekonomier.

Det här gäller alla kulturområden.

Så här har det också alltid varit.

För att "fylla" den där grafen där uppe... skulle nämligen innebära att man satte ett par nollor efter varje kulturbudget.

... och kanske har det i realiteten också sett ut så. Alltså... att det stora hålet har "fyllts ut" av att folk har kunnat överleva på bidrag som inte delats ut av någon kulturbyråkrat.

... ett "generellt stöd" som inte getts... utan tagits... av den driftige. Den kreative. Den som inte frågar om lov. Den som inte lever med en idé om att någon kulturbyråkrat kommer till undsättning.

Den som bara gör det.

Idag har det blivit lite svårare för alla sådana.
Idag måste alla sådana vara ÄNNU mer kreativa.

Trots det finns det människor som jobbar gratis för att utveckla konsten och kulturen.

Det ska vi alla... vara jävligt glada för.

Saab, Volvo och självbedrägeri

När Saab och Volvo blev amerikanskt... var det en mental omställning som uteblev.

Det var uttryck för en global trend... som inträffade för nu 10 år sedan.
De stora jättarna i väst hade börjat käka bilbolag för att uppnå överlevnad.

Det hjälpte inte.

Det som nu inträffar är ytterligare en global trend vars pollett lär få vänta med att trilla ner innan den första har gjort det.

Det nya... är att "låglöneländerna" inte längre bara är platser att "dumpa" produktion på. Nä. Nu är det de här länderna som nu kommer äga alla världens bolag.

Av nödvändighet är de "resurssnåla"

Jag tycker det är en fantastiskt spännande tid vi lever i.

Verkligheten ändras med makalös... oöverträffad hastighet... men våra mentala kartor ritas om med 20 års fördröjning ungefär... verkar det som.

Jag är redan inställd på medicinen...

Hur beskt den kommer smaka tror jag hänger
ihop med vilken inställning man har från början.

För vissa kommer den bli väldigt besk... och därför... nödvändig.

För jag såg en dokumentär igår om ursprungsbefolkning i Amazonas.
De äger lite drygt 10 saker under ett helt liv.

De tär å andra sidan inte på jorden mer än vad den orkar läka.
För dem kommer det ju helt naturligt.

Att suga mer än vad jorden orkar... är ju att begå självmord.

Kopplingen för dem är ganska kristallklar...
då de lever av sin direkta närmiljö.

Fiska fiskar ur sjön... och det föds nya fiskar...
Fiska upp alla fiskar... och det finns inga fiskar någonsin.

Jag tänker... att när människan lämnade sitt ursprungliga sätt att leva och organisera sig och sitt liv... var det början på slutet.

Ska vi lära oss.
Måste vi lära oss av dem.

Merry Pranksters

Räknar man bort drogerna är Merry Pranksters ett populärkulturellt fenomen med historiskt värde. Senare har den här gruppen fått diverse släktingar... som inte är lika dopey.

"Julbord med jobbet"

Meningen "Vi ska på julbord med jobbet" ger mig samma ångest som "Vi ska bli steriliserade på jobbet" eller "Vi ska få dubbelsidiga elchocker i tinningarna på jobbet" skulle göra.

Jag säger inte att det är samma sak.

Jag säger bara att de meningarna framkallar exakt samma ångest hos mig.

Mina föreställningar om julbords-pinan... bygger egentligen på vetskapen att de flesta organisationer och företag inte har något som ens kommer i närheten av det David Logan skulle kalla en nivå 4- eller nivå 5-kultur... och att det därför inte är något man vill befinna sig i utan att få bra betalt.

Alltså. Jag har en föreställning om att det finns bolag och organisationer som tänker att "bjussa på julbord" är "personalvård"... eller en aktivitet som ska syfta till att "göra personalen lite glad"... och att det dessutom är typ DEN ENDA aktivitet... på hela året... som har just det syftet.

Att man i övrigt ser personalen som "kostnadsmassa".

Jag säger inte att alla företag eller organisationer som har julbord är så här. Jag säger bara att det är den här sortens företag jag tänker på... när jag hör meningen "Julbord med jobbet".

"Om du slapp... skulle du vara här då?"
"Nej... då hade jag gjort något kul!"

Det är vad jag menar att David Logan skulle kalla en nivå-2-kultur.

"Grisar ska inte ha roligt" som de sa i Västervik där jag kommer ifrån.
"Gwise ska inte ha wolit" som det låter på Västervikiska.

Eller "Mitt liv suger" som Logan formulerar det. Det är förvisso lite bättre än den lägsta nivå-1-kulturen... där man sågar hela rasket: "Life sucks"

De allra flesta företag har en "Jag är bra, men det är inte du" kultur. Den haltar lite och gör också att den där mysiga julbords-stämningen... uteblir.

Självfallet är det på nivå 4 "We are great" eller nivå 5 (bergets topp) "Life is great" man vill befinna sig.

... och där kan man också befinna sig.

Alla människor tillhör grupper där man har potential att känna så.
I de flesta fall är det tyvärr inte den gruppen man käkar julbord med.

Jag pratade idag med Martina om hur CW Graves modell för psykologisk evolution sammanfaller med Logans teorier om social evolution.

Att de högre stegen handlar om ungefär samma sak.

Det holistiska. Livet.
(inte ditt och mitt liv... utan det levande)

Hon påminde mig om ett citat.
"Livet är alltid storlaget, och ibland upptäcker vi det"

Jag insåg att jag formulerade den kompassen... strävan... längtan... flera år innan jag kom i kontakt med CW Graves... eller Logan.

Att det återspeglar en djupt rotad känsla som över tid börjar struktureras och formuleras i mitt medvetande... tack vare teorier och erfarenheter som sträcker sig över århundraden av mänskligt liv.

Kunskapen om hur det här tillståndet materialiserar sig...

Den kunskapen är avgörande för oss alla.
För avdelning 3, för samhället, och ytterst... för mänskligheten.

Ett julbord behöver så klart inte stå i vägen för det här... men om man tror att det handlar om ett julbord... då har man fel.

Den där technovikingen

Pltösligt klickar man igång ett klipp någonstans på nätet... och man har inte riktigt hela bakgrundshistorien. Den där techno-vikingen som avhyser nån slags bråkstake på Berlin Fuck Parade... och sedan börjar dansa i Fuck Parade - paraden.

Den hänger kvar för att den är helt bissarro.

Sedan gör någon en "hommage" till den...



... och sedan har man ett internetfenomen. Med något slags museum.

I could tell you what I know, and since that changes from day to day... I wouldn´t have to kill you... anymore.

Det är spännande hur kunskap och idéer sprids flera varv runt jordklotet... och remixas på vägen.

Att den aldrig sinande tillgången till kunskap och idéer gör internet till en del av vår art. En förlängning eller fysisk representation av vårt kollektiva medvetande.
Ett verktyg som blir en del av oss på samma sätt som stenyxan.

Att man faktiskt kan prata om "ett kollektivt medvetende" nu mer än någonsin.... utan att låta som en hippie.

För även om "det kollektiva medvetandet" tidigare (innan internet) manifesterades i- och representerades av tidning, böcker, tv, radio, film, musik, konst osv... var det inte riktigt ihopkopplat... mer än i våra huvuden.

Där trängdes intrycken.
Skvalpade runt i samma bajla... så att säga.

Väl där... innanför vårt kranie... spelade intrycken på "samma spelplan"...
men vägen dit var fylld av grindvakter.

Nu har vi tillgång till "allt" på en och samma plats. (Med stor reservation för ordet allt... när jag år 2007 efter en tågresa med Thorsten Flink... försökte Googla Keve Hjelm... hittade jag nästan ingenting. NU när jag Googlar finns massor. Alltså. Representationen av den kollektiva kunskapsmassan växer fram...)

I mänsklighetens historia blir
internet den stora utjämnaren.

Galleriernas galleri.
Bienalernas bienal.
Universitetens universitet.

En okänd konstnär någonstans i världen... kan över en natt nå en världspublik.
Med en bild.

Det i sin tur gör att den nya idén kan nå den som konsumerar den nya idén mycket snabbare.

Vad hände med hela kedjan av grindvakter?
Galleriester och kulturjournalister?

De represtenterade något annat.

De fick en ny roll. På samma sätt som biografen inte dog när TV:n kom...
Den fick bara en annan funktion.

Vart jag vill komma är väl egentligen att själva idén är central även fortsatt... men förmågan att remixa idéer... kommer ha större betydelse.

Så här har det varit länge i musikbranschen.
Paul Anka har gjort sin förmögenhet såhär.

Ta en fransk låt han älskade, köpa rättigheterna till den och översätta den för en ny marknad.

Jag antar att vi i vår nya värld kommer se det här hända även för andra branscher. Ta en idé som fungerar på en plats och applicera den på en ny plats. I ett nytt sammanhang.

Det om innovation... och värdet av att bygga vidare på redan fungerande idéer.

Internet gör det bara enklare för oss att bygga vidare på tidigare erfarenheter och applicerar dem i nya sammanhang.

För sammantaget (i den kollektiva molnet av mänskliga erfarenheter) finns det ju redan så mycket bra att bygga vidare på!

Nu gör vi det på global skala...
något som bådar väldigt gott för mänskligheten.